Dag 2 av ramadan och fastandet fortskrider. Idag känns det lite segare än igår eftersom jag var tvungen att stiga upp klockan 06.45 (!!!) på morgonen för att gå på föreläsning kl. 8. Så jag har inte sovit så mycket och nu är jag alldeles yr. Borde skriva på mina uppsatser men det är så mycket skönare att ligga och snusa i sängen under mina fyra täcken... Ja, jag vet, jag är en latmask.
Det var iaf alldeles underbart och stämningsfullt att bryta fastan igår. Åt några dadlar och drack ett glas mjölk och jag kände mej faktiskt både mätt och nöjd efter det. (Fast det hindrade mej inte från att äta två portioner soppa, ett muffin och lite choklad efter att jag bett maghreb. :-))
Så allt känns nog bara jättebra alhamdulillah. Men jag hoppas verkligen att alla de bröder och systrar som har föräldrar, syskon eller en make/maka att bryta fastan, be taraweh och stiga upp för sohor med, har förstånd att uppskatta det! Visserligen är man aldrig ensam som troende, men det skulle nog vara rätt trevligt att ha nån att dela denna speciella tid med. Nå, kanske det blir så nästa år, inshallah.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag som fick intrycket av att du var tillsammans med en muslimsk kille? Det låter ju som att du är singel så nu måste jag passa på att fråga vad som drev dig till islam?
Lycka till med fastan.
Tack för lyckönskningen! Jo jag är nog förlovad med en muslimsk man men jag vet inte riktigt om man kan säga att vi är tillsammans. Iaf inte enligt västerländska kriterier. Vi träffas t.ex. inte ensamma och försöker hålla vår kontakt på sakligast möjliga nivå. Romantik och kärleksbetygelser och sånt sparar vi tills vi väl är gifta :-) Så på ett sätt kan man väl säga att jag är singel, fast jag ändå inte är det - lite komplicerat kanske!
Vad som fick mej att söka mej till islam är en lååång historia! Kortfattat så hade jag ända sen jag var liten känt mej främmande inför kristendomen, inte för Gud men för att Jesus skulle vara hans son etc. I högstadiet hade jag muslimska (icke praktiserande dock) vänner, och så gjorde jag ett projektarbete om islam och då läste jag en hel hög med böcker samt började hänga på islamguiden.com (bra sida, rekommenderas varmt!). Och ju mer jag läste desto mer kändes det som rätt och sant. Jag tilltalades av logiken, den totala monoteismen som är så enkel och ren, hur religionen är en del av alla livets aspekter och vördnaden inför Gud. Och när jag läste i Koranen så bara förstod jag att det var sanningen, det är svårt att beskriva känslan! Men jag närmade mej islam med öppet sinne och älskade allt jag läste. Så vid 16-års ålder var jag nog mer eller mindre säker på att jag skulle konvertera förr eller senare, men jag var inte mogen att ta steget. Jag tänkte hela tiden att jag måste kunna och veta allt före jag kunde bli en riktig muslim :-)
Men så när jag var 18 så hände det, på ett egentligt helt sanslöst sätt. Jag var i Turkiet med kompisarna på den obligatoriska "efter studentskrivningarna-södernresan" och sista kvällen råkade jag på en gammal bokförsäljare som inte talade ett ord engelska. Jag vet inte hur han visste eller vad han såg hos mej men han bad mej komma in i sin butik och efter en stund att upprepa efter honom, och så sa jag trosbekännelsen på arabiska (jag kände igen den så jag visste vad jag gjorde). Hans son var med och när han sa "grattis, nu är du muslim" så började jag storgråta av ren lycka. Alhamdulillah det var den bästa dagen i mitt liv! Och sättet det hände på var så fantastiskt, om inte Gud hade sänt den mannen i min väg så hade det kanske dröjt flera år innan jag hade vågat ta steget på egen hand. Så om jag någonsin känner mej ledsen eller prövas i min tro så tänker jag på dendär dagen och på den ofantliga gåva Gud har gett mej - islam.
Detdär blev ju inte kortfattat överhuvudtaget! Du får ursäkta, men jag dras alltid med när jag berättar min "historia" :-) Har du fler frågor så ställ dem bara! Jag svarar så gärna så gott jag kan.
Härlig historia, tack för svaret.
Vad tror du det beror på egentligen att du grät?
Tack :-) Jaa du, svårt att säga. Jag blev väldigt överväldigad av alla möjliga känslor. Jag minns det så tydligt, det jag kände när jag sa trosbekännelsen är nåt jag aldrig känt varken förr eller efter. Det fanns ingen tvekan eller oro, bara total klarhet blandat med tanken "nu äntligen händer det!!!!!!" Och när jag väl sagt den och landade i verkligheten så var jag bara så lycklig, så tacksam. Det låter så klyshigt, men jag kände mej verkligen totalt renad och som om jag äntligen, äntligen kommit fram till nåt jag längtat och strävat efter hela mitt liv, längre än jag kunde minnas. Alla tankar på allt det praktiska och hur familjen skulle reagera etc, kom först senare. I den stunden där och då så fanns bara tron.
Och så har jag väldigt lätt för att gråta i allmänhet, det behövs inte så mycket för att jag ska börja snyfta :-) Och jag har nog aldrig varit mer berörd än jag var då, så tårar var nog en helt logisk reaktion :-D
m.. även om zahra så hade varit gift med en muslimsk kille så ger inte det några förklaringar alls på varför/hur just hon blivit vägledd. :-)
PS zahra.. kan du inte ta bort det där dummadumma dyslektiker-testet?? det är ju inte ens pålitligt, för jag har då aldrig tidigare märkt att jag skulle varit dyslektiker.. (eller, visst svänger jag ofta på bokstäverna, men jag upptäcker ju mina fel -oftast. :-) DS
Så sant, så sant syster... :-) Gud vägleder den Han vill.
Men oj har jag kvar dendär idiotfunktionen! Det är ju inte meningen. Ska genast försöka ta bort den inshallah!
Skicka en kommentar